Det började med ett rutat kollegieblock, en regnig helg i Göteborg – och två designers som ville bygga något mer än ett brädspel. För Louis Strid och Malin Ekberg var det aldrig bara en fråga om mekanik. De ville skapa en levande värld, en plats där kugghjul snurrar med mening och där varje spelvända är ett steg i en större historia. Resultatet? Sprocketforge – ett steampunk-doftande worker placement-spel som, enligt duon själva, kom till genom lika delar hjärna, hjärta och en god nypa kaos.
I en öppenhjärtig designer diary på BoardGameGeek tar de oss med på sin resa från inspirationskorn till färdig testprototyp. Och det är en berättelse som visar att spelutveckling är minst lika mycket passion som process.
En värld som andas ånga
“Vi ville skapa en industriell värld där varje maskin hade en själ,” skriver Strid. För Strid och Ekberg var temat inte en eftertanke – det var själva motorn. Sprocketforge utspelar sig i en högljudd, smutsig, men ändå pulserande metropol där konkurrerande ingenjörsätt slåss om teknologisk dominans. Istället för att låta mekaniken styra och klä den i steampunktappning i efterhand, började man tvärtom: med världen.
Spelarna ikläder sig rollen som mekanikerhus, och det hela kretsar kring att skicka ut arbetare – ursäkta, “mekaniker” – för att samla resurser, bygga maskiner och vässa sina färdigheter. Det är worker placement i grunden, men med ett fyndigt tillägg: varje insatsplats ger din arbetare erfarenhet, vilket innebär att dina karaktärer inte bara är spelpjäser – de växer, förändras och sätter sin prägel på fabriken du bygger upp.
Från logistik till berättande
I början var dock allt ganska… fyrkantigt. Tidiga versioner fokuserade mest på logistik och resurshantering. Funktionellt, absolut – men inte direkt minnesvärt. Det förändrades en sen testkväll i Malmö.
“En spelare byggde en maskin som exploderade direkt,” berättar Ekberg. Det var inte planerat – men det fick dem att inse något viktigt. En maskinvärld borde inte vara helt förutsägbar. Därefter föddes systemet med “instabilitet”: kraftfulla maskiner kan ge fantastiska möjligheter, men också explodera i ansiktet på dig. Plötsligt fick spelet den där balansen mellan kontroll och risk; som designersna själva säger, “Misslyckanden ska vara lika underhållande som framgång.”
Illustrationer som formar regler
När illustratören Hanne Wikström kom in i bilden hände något oväntat: bilderna styrde inte bara utseendet på spelet, utan påverkade själva spelets regler. Hennes återgivningar av staden, mekanikerna och maskinerna väckte världen till liv, men ställde samtidigt frågor teamet inte funderat över. Hur funkar egentligen ekonomin i den här staden? Vad gör mekanikerna på fritiden?
Sådana funderingar ledde till mer levande karaktärer, bättre konstruerade spelroller och ett spel som inte bara såg ut att ha en själ – utan också kändes så när man spelade det.
Inspiration från testbordet
Det märks att Sprocketforge är frukten av många, många testrundor. Spelet har provspelats i mängder av olika städer och miljöer – från Design Malmö till mäktiga Essen och Berlin Brettspiel Con. Det har format en design som speglar ett brett spann av influenser, vilket verkar ha hjälpt till att både nyansera mekaniker och skärpa spelets balans.
Vad som fastnar efter läsningen
Det som gör den här designer diaryn så speciell är hur ärligt och insiktsfullt Louis och Malin reflekterar över sin process. Det här är inte bara en berättelse om att kryssa av checkrutor i en spelmotor – det är en resa genom skapande, misslyckanden, infall och kärlek till både teknik och berättelser.
Några saker som sticker ut:
- Temat var först – och formade allt från spelmekanik till karaktärsutveckling.
- Riskmomentet med instabila maskiner blev en oväntat stor identitetsbärare.
- Illustrationen var inte kosmetik, utan en aktiv del av skapandeprocessen.
- De kulturella skillnaderna i testgrupperna påverkade hur spelet balanserades.
Så, vad händer nu?
Spelskaparna är tydliga: Sprocketforge är inte färdigt än. Men det har en självklar identitet. Det är snillrikt, men inte iskallt. Det belönar planering, men hyllar det oväntade. Och det är ett spillrans fint exempel på hur ett passionerat team kan ta ett koncept från något halvtrist till något som verkligen pratar med spelarna – både genom sina kugghjul och genom sitt hjärta.
Så, för dig som någon gång suckat över ett spel där temat kändes påklistrat som en dålig cosplay, finns det hopp. Sprocketforge visar att när berättelse, mekanik och estetik får jobba ihop från start – då kan verklig magi uppstå.
💬 Vad tycker du?
Har du spelat ett spel där temat verkligen kändes som en integrerad del av upplevelsen? Där världen, reglerna och karaktärerna hängde ihop på ett naturligt sätt? Dela gärna dina egna exempel i kommentarerna!