När man tänker på kortspel där målet är att bli av med sina kort snabbt, dyker ofta familjeklassiker upp – Uno, Taco Cat Goat Cheese Pizza, kanske något med lika mycket skratt som slump. Men i Japan har just den genren tagit en lite annan väg. Där har spelskapare börjat utforska kortspel som inte bara handlar om tempo och taktik, utan också om psykologi, tillit och hur vi läser varandra.
Ett av de mest intressanta exemplen på den här trenden heter Makoto, skapat av Hayato Kisaragi – en designer som tycks ha en fäbless för det mänskliga i det minimalistiska. Hans spel handlar inte bara om att spela kort, utan om att spela med sanningen.
En enkel idé med en djupare mening
Vid första anblicken ser Makoto ut som vilket snabbt spel som helst: 3–6 spelare, matcha symboler, bli av med korten i handen. Men under den ytan gömmer sig en idé som gör upplevelsen något helt annat. Namnet Makoto betyder ungefär ”ärlighet” på japanska, och det är just den idén som vilar i hjärtat av spelet.
Kisaragi berättar att han ville skapa något där man som spelare ständigt står mellan två val – att säga sanningen eller att försöka slingra sig fram med ett leende och en liten bluff.
“Jag vill att spelarna hela tiden ska fundera: när tjänar det mig bäst att vara ärlig – och när är det faktiskt bättre att ljuga?”
— Hayato Kisaragi
Rent mekaniskt bygger spelet på enkel ikonmatchning. Men varje gång du lägger ett kort måste du deklarera vad du spelar, och dina motståndare har inte alltid möjlighet att direkt kolla om du talar sanning. Det gör att varje drag blir en sorts mikrosocial duell – ett litet test av personkännedom, pokeransikten och intuition.
Från tradition till innovation
Japansk speldesign har länge fascinerats av hur mycket dramatik man kan klämma in i en kortlek på några få centimeter. Spel som Love Letter – en modern klassiker i den så kallade microgame-genren – visade att det går att skapa fullvärdig strategi och berättelse med förvånansvärt lite material.
Kisaragi ville bygga vidare på det tänket, men på sitt eget sätt. För honom handlar det inte längre bara om informationshantering och sannolikhetsräkning. Han ville destillera bort det mesta – och lämna kvar själva kärnan i mänsklig interaktion.
“Jag minskade reglerna tills bara mötet mellan spelarna stod i centrum. Varje kort skulle bära en liten chans till dialog – eller till svek.”
De vackra twistarna – form, flöde och känsla
Estetiskt är Makoto lika avskalat som det är vackert. Grafikstilen hämtar inspiration från japansk kalligrafi, där varje symbol är penslad med en medvetenhet som låter den spegla både funktion och känsla. Spelet utstrålar lugn, nästan stillhet – tills någon bluffar, och hela bordet brister i skratt eller misstro.
Rundorna är korta, spelet flyter snabbt, och det är svårt att inte vilja spela direkt igen. Likt Uno lockar Makoto till många omgångar i rad, men här är det inte slumpen som skapar dramatiken – utan människorna runt bordet. Det handlar mindre om vem som minns flest kort, och mer om vem som kan läsa mellan raderna.
Ett fönster mot samtida japansk spelkultur
Makoto är ett tydligt uttryck för den japanska indiescenens anda just nu: små spel med stora idéer. Här handlar det inte om plastfigurer och överdådiga bräden, utan om mekanisk poesi – precisionen i att säga mycket med lite.
På mässor som Tokyo Game Market märks det tydligt hur många designers strävar efter just det. En ny våg av japanska kortspel vågar vara tysta, subtila och nästan litterära i sitt berättande. Reglerna är korta, men meningarna som uppstår vid spelbordet är desto längre.
En ärlig bluff
Makoto lyckas vara både tillgängligt och djupt på samma gång. Det går snabbt att lära sig – men ärligt talat är det nästan omöjligt att sluta. Varje spelomgång lämnar en med känslan av: “Okej, en till. Den här gången kommer de inte att se igenom mig.”
För alla som gillar kortspel där skratt, blickar och intuition betyder lika mycket som korten själva, är Makoto värt att hålla ögonen på. Det är en påminnelse om att ibland kan en välplacerad lögn vara det mest avslöjande draget – och att ett enkelt kortspel kan säga något sant om oss alla.
Kortfakta
- Designer: Hayato Kisaragi
- Typ: Kortspel, card-shedding, socialt bluffspel
- Antal spelare: 3–6
- Speltid: ca 15 minuter
- Tema: Ärlighet, misstänksamhet, minimalism
Makoto visar att även de minsta spelen kan rymma stora känslor – och att sanningen ibland bara är ännu en spelmekanik.