När man tänker på Portugals gamla upptäcktsresor är det lätt att måla upp bilden: väderbitna sjömän på däck, segel som piskas av Atlanten och ett hav som känns lika mycket levande som fientligt. För speldesignern André Santos är de där bilderna mer än bara historiens kuliss – de är drivkraften bakom Adamastor, hans kommande brädspel om mod, mytologi och människans eviga kamp mot naturens krafter.
Ett arv från havet
Namnet Adamastor kommer direkt ur den portugisiska mytologin – ett rasande väsen som symboliserar Atlanten själv. Författaren Luís de Camões gav honom liv redan på 1500-talet i eposet Os Lusíadas. I hans dikt står Adamastor som en slags havets demon, en påminnelse om vad som händer när människan försöker trotsa sin plats i världen.
I Santos tolkning blir det här mer än bara en kul bakgrund – det är själva kärnan i spelet. Som spelare tar man rollen som ledare för en expedition som försöker överleva mot alla odds – inte mot andra spelare, utan mot havet, tiden och sina egna brister.
För Santos, som växte upp vid Portugals kust, har fascinationen för de tidiga upptäckarna alltid funnits där, men kanske inte på det sätt skolböckerna beskrev det. “Man pratar ofta om triumfen,” säger han, “men inte om desperationen. Den hopplösa kampen mot vinden, sjukdomarna, bristen på mat – och den där gnagande insikten att världen inte väntar på att bli upptäckt.”
Ett spel byggt på desperation
I Adamastor är varje beslut en fråga om överlevnad. Du leder din besättning genom okända vatten, jagad av hunger, sjukdomar och en nästan övernaturlig känsla av undergång. Santos beskriver spelets kärna som en lek med risk – hur mycket vågar du offra för att ta dig vidare?
- Ska du offra en av dina män för att rädda vattenförrådet?
- Kan du våga segla in i dimman för att kanske hitta mat – eller dras rakt in i stormen?
- Och är målet verkligen att vinna, eller bara att hålla sig flytande en dag till?
Santos kallar det “strategisk desperation” – ett spel där framgång inte mäts i poäng, utan i att du fortfarande har någon kvar att ge order till när solen går upp.
När tema och mekanik möts
Under utvecklingen experimenterade Santos vilt för att hitta balansen mellan story och spelbarhet. Ett av hans tidiga grepp var att ge varje besättningsmedlem en egen personlighet – inte bara siffror på ett kort, utan karaktärer med styrkor, svagheter och moraliska konflikter. Det gör att varje beslut får betydelse på ett mänskligt plan.
Adamastor själv fungerar sällan som en “fiende” i traditionell mening. Han är mer som ett ständigt närvarande hot – en kraft som får spelare att känna att havet i sig tittar tillbaka. Händelsekort, väder och moraliska val vävs ihop till en berättelse som känns lika oförutsägbar som Atlanten på riktigt.
Från köksbord till stormhav
Det började enkelt. Santos testade första versionen hemma vid köksbordet, med utskrivna kort på bussbiljetter och pappersbitar. Tanken var först att det skulle vara ett solospel – en liten, ensam överlevnadssimulering. Men efter att vänner och testare engagerade sig växte projektet snabbt.
Nu är Adamastor ett asymmetriskt spel för flera spelare där olika expeditioner, med sina egna kulturella och historiska särdrag, kämpar mot samma öde. Trots att världen runtom blir större, håller kärnidén sig kvar: det ska alltid kännas som att katastrofen lurar runt hörnet.
En resa för den modige
Än så länge är Adamastor under utveckling, men genom Santos designer diary får man en tydlig känsla för vad han vill uppnå. Det handlar inte bara om sjöfartens myter, utan om att ifrågasätta själva upptäcktsromantiken. Vilket pris har nyfikenheten? Vad händer när människans hunger efter ära krockar med naturens egna gränser?
Om du gillar mörka, berättelsefokuserade överlevnadsspel – tänk Dead of Winter eller This War of Mine – så verkar Adamastor sikta på samma känslomässiga djup. Santos vill inte att spelare bara ska vinna. Han vill att de ska känna stormen, tvekan, förlusten – och kanske, någonstans där ute i dimman, förstå myten om Adamastor på ett nytt sätt.
Diskussionsfråga
Vilken roll tycker du mytologi spelar i moderna brädspel? Gör teman som Adamastor upplevelsen mer gripande – eller riskerar de att bli för mörka för många spelare?