Föreställ dig att du håller i ett spel som bygger på ett dokument som i århundraden har fått forskare att slita sitt hår. Det mystiska Voynich-manuskriptet – fyllt av obegripliga symboler, växter som aldrig funnits, och stjärnor som ingen kan namnge – har fascinerat alla från kryptografer till konspirationsteoretiker. När ett gäng brädspelsdesigners bestämde sig för att göra ett spel inspirerat av just det, var det uppenbart att de inte gick en rak väg.
Det här är berättelsen om hur The Voynich Puzzle blev till – och hur man försöker översätta ett olösligt mysterium till något som faktiskt går att spela.
Ett manuskript av gåtor
Voynich-manuskriptet är en av historiens mest förbryllande artefakter. Ingen vet vem som skrev det, på vilket språk, eller vad de märkliga illustrationerna betyder. Det är som om någon från en annan värld försökt lämna oss en kod – men utan att skicka med nyckeln.
För spelutvecklarna bakom The Voynich Puzzle var just det lockelsen. De ville få spelare att känna samma förtrollade frustration som kryptograferna, men utan att spelet blev ogenomträngligt. Målet var att låta spelaren känna sig som en upptäcktsresande – ibland vilse, ibland på väg mot något stort – snarare än som en elev på en språklektion i klingon.
Mellan kryptografi och spelglädje
Utmaningen? Hur gör man ett spel om något som ingen förstår – utan att det blir ospelbart?
Teamet insåg tidigt att det inte handlade om att faktiskt dechiffrera text. Istället byggde de ett system där man arbetar med symboler, mönster och logik, men på ett intuitivt sätt. Inspirationen kom från smarta deduktionsspel som Cryptid och The Search for Planet X.
Istället för ren logik ville de att magkänslan skulle spela en större roll. Ledtrådarna är avsiktligt otydliga, vilket betyder att spelarna måste tolka, gissa och ibland rent av tro. Varje spelomgång blir därför ett litet vetenskapligt experiment – där känslan av osäkerhet är halva poängen.
Jakten på rätt rytm
En av de mest intrikata delarna i designen visade sig vara spelets rytm: När dyker nya ledtrådar upp? Hur länge ska det dröja innan en spelare känner ett genombrott? Flera prototyper fick gå i papperskorgen innan balansen satt. För mycket frustration och du tappar spelarna. För lite – och du förlorar mystiken.
Den slutliga lösningen blev en modulär struktur. Varje “sida” av det fiktiva manuskriptet är som ett eget litet pussel, och tillsammans fogas de samman till en större metagåta. På kort sikt får du små vinster, men på lång sikt byggs en känsla av upptäckt upp. Det blir nästan som att läsa en roman kapitel för kapitel, där ledtrådar i början plötsligt får betydelse mot slutet.
Att få det att se och låta rätt
Det är inte bara mekaniken som bär mysteriet – mycket av stämningen sitter i hur spelet ser ut och låter. Illustratören jobbade med blekt bläck, pergamentliknande texturer och detaljer som ser ut som om de ritats i marginalerna av någon besatt medeltida forskare.
Men även om inspirationen kommer från det riktiga Voynich-manuskriptet ville teamet inte bara kopiera det. De skapade en fiktiv version, som om någon förlorad lärd skrivit en “systerbok” till originalet.
En digital komponent med musik och ljud hjälper till att förstärka upplevelsen – när du börjar närma dig en lösning förändras ljudbilden nästan omärkligt. Det blir som ett soundtrack till din egen upptäcktsfärd.
Mysteriet som aldrig ska lösas
Den största lärdomen i arbetet, skriver designteamet, var enkel men djup: vissa mysterier är inte till för att lösas – de är till för att upplevas.
Därför saknar The Voynich Puzzle ett entydigt svar. Ingen “rätt” teori ges. Spelarna får istället skapa sina egna tolkningar och diskutera efteråt vad de tror allt betyder. Det är just i den där osäkerheten – i spelet mellan förnuft och fantasi – som magin uppstår.
En ny sorts brädspelskonst
The Voynich Puzzle visar hur moderna brädspel vågar närma sig teman som tidigare hörde hemma i litteratur och konsthistoria. Det handlar inte längre bara om att vinna, utan om att vara del av en upplevelse – en gåta som andas och förändras med varje försök att förstå den.
Som designern själv sammanfattar det: poängen är inte att lösa mysteriet. Det är att få leva i det, om så bara för en stund.
Diskussionsfråga
Tycker du om spel som låter dig tolka, snarare än lösa? Och vilka andra spel lyckas fånga den känslan av att stå på tröskeln till något man aldrig riktigt kan förklara?