Det är inte varje dag man stöter på ett brädspel som försöker få dig att andas djupare snarare än att höja pulsen. Men för Scott Benson, skaparen bakom det visuellt slående och lågmält strategiska spelet Koi, var det exakt det han ville åstadkomma – och hans resa visar att det är svårare än det låter.
I stället för att jaga poäng eller utmanövrera motståndare med list och manipulation, ville Benson skapa ett spel där du får vara snarare än besegra. Där varje drag känns som en rörelse i vatten, och där ditt mål är att hitta harmoni i ett ständigt förändrande landskap. Resultatet blev Koi: ett spel där du tar rollen som en vacker fisk i en japansk damm, slingrande genom liljor och virvlande löv – på jakt efter insekter och balans.
Det Började med en Inre Bild
Idén till Koi föddes ur en mental målning. Benson såg framför sig en stilla damm, skimrande vatten, mjuka rörelser – ett ögonblick fruset i tid. I det ögonblicket fanns ingen konflikt, bara närvaro. Han ville fånga känslan i ett spel och undvika det vanliga tänket om att varje spel måste drivas av stress och konkurrens.
– Jag ville att du skulle känna dig som en koi-fisk, inte som någon som styr den, förklarar Benson.
Och det var just där utmaningen låg: att göra ett spel som kändes mer som en konstinstallation än en kamp.
Hur Gör Man en Fisk Som Flyter?
Tidiga prototyper av Koi kretsade kring en kärna av enkel men elegant rörelse. Spelarna programmerar hur deras fisk ska simma med hjälp av kort – svänga mjukt, glida rakt fram, kanske snurra ett varv. Ju mer flyt i kombinationerna, desto mer belönande blev resultatet.
Med tiden utkristalliserade sig tre grundpelare i spelets design:
- Positionering – för att fånga bytet (mestadels trollsländor som svävar över dammen).
- Rörelsernas flyt – de vackraste simturerna ger bonus.
- Vädrets nycker och dammens landskap – som förändras och påverkar varje runda.
Men längs vägen uppstod ett problem: det såg fantastiskt ut, men det kändes ibland… segt. Lite för meditativt. För långsamt.
Lösningen? Vädret. Inte verkligt väder förstås, utan väderkort som lägger till nya förutsättningar varje runda. Stormar som gör fiskarna hastiga och oförutsägbara. Dimma som döljer bitar av dammen. Plötsligt fanns det ett lager av strategi utan att spelets atmosfär gick förlorad.
Estetiken – Nästan Viktigare än Reglerna
Koi är inte bara ett spel. Det är en upplevelse. Och det märks att stor kärlek lades på hur det ser ut. Scott Benson samarbetade med illustratörer för att skapa bräden som skulle likna akvarellmålningar – där varje dusch av färg andas lugn. Genomskinliga fiskmarker ser ut som de verkligen simmar. Löv svävar mjukt över en spegelblänkande yta. Allt är designat för att du ska kunna sitta och bara titta – nästan som att titta ut genom ett fönster en regnig kväll.
Även de ikonografiska elementen är gnistrande diskreta, så att inget stör känslan av att du befinner dig i en annan, rofylld värld.
Hur Känns Det att Spela?
Trots all denna skönhet, är Koi inte ett slentrianspel. Det tar runt 45 minuter per omgång och klarar 1–4 spelare. Det är enkelt att komma in i, men kräver fingertoppskänsla för att verkligen behärska.
Spelarinteraktionen är låg i klassisk mening – du kommer inte sabotera för andra. Men eftersom alla jagar samma insekter och utrymmet är begränsat, finns en stillsam men högst verklig konkurrens. Det handlar mer om att hinna först till balanspunkterna än att blockera aktivt.
Och ja – spelet fungerar också bra solo, som en ren meditation i optimering.
Ett Andrum på Kvällen
I slutet av sin designerdagbok skriver Benson något som sammanfattar hela projektet:
”Koi blev det spel jag själv ville spela på kvällen när barnen somnat och jag äntligen får andas ut – det handlar om rörelse, skönhet och att vara närvarande.”
Det är ett vackert avslut på en ovanlig skapelseberättelse – ett brädspel som inte bara går att spela, utan att uppleva. Koi påminner oss om att spel kan vara mer än utmaningar och vinst. De kan vara stillhet också.
Vanliga Frågor – Snabbt och Enkelt
- Är temat starkt?
Absolut – du märker det i varje detalj, från grafik till mekanik. - Passar det för barn?
Från 10 år uppåt, mest eftersom rörelseprogrammeringen kräver en viss tankeförmåga. - Funkar det som solo-spel?
Ja! Solo-varianten är inriktad på poängoptimering utan att förlora något av spelets känsla. - Är det ett spel för tävlingsmänniskor?
Inte direkt – det är mer ett spel för eftertänksamma än för den som vill krossa motståndare.
Vill du läsa mer om spelet eller kanske se bilder? Kika in på Koi’s sida på BoardGameGeek – och kanske hitta ett nytt sätt att koppla av.
Vem visste att en fisk kunde leda till stillhet?